Den svenska invandraren

Ögonblicket då han lätt la sina läppar på hennes, är något hon aldrig kommer glömma bort. Rösten inom henne sa åt henne att döda honom, men hon ville inte lyssna. Döden skulle vara enklare för honom, och henne, men hon var äntligen lycklig. Efter så många år, ovetandes om att hon behövde kärlek, så visste hon att han var hennes lycka. Han var menad till att göra henne lycklig. Något hon aldrig trott skulle hända.

Andarana sprang genom skogen, tårarna som rann nerför hennes kinder blandades med hennes många sår hon fått på ansiktet. Hon tittade bakom sig förtvivlad och föll ner på marken. Hon pustade ut när hon insåg att hon inte hade blivit förföljd. Hon drog en hand genom sitt korpsvarta hår och tittade runt ännu en gång, men hennes guldiga ögon letade bland träden efter något. Hon visste inte då att med tiden så skulle hennes ögon bli gula.

Då klev en ung, rödhårig flicka ut till ängen där hon låg. Flickan gick fram till Andarana, hennes kropp hade blivit lam och hon rörde sig inte en centimeter.

”Syster min, varför springer du ifrån mig?” frågade flickan, hennes röst kall som en vinter vind.

”Jag vill inte dö, Mira. Snälla, sluta.” Andarana’s röst skakade.

Mira log. ”Du kommer inte dö. Det här är ditt öde. Låt mig hjälpa dig.”

Andarana tittade upp i sin systers klargröna ögon. ”Snälla.”

Mira suckade och tog tag i Andarana, fick henne att stå på hennes egna fötter och högg henne med sin kniv.

Skrik hördes i den obebodda skogen.

Andarana försökte få bort det dåliga minnet som startade hennes odödliga liv. Hon önskade att hon aldrig blivit född, än att få detta öde.

Du gnäller för mycket, Andie.

Hon suckade när hon hörde Analisse’ röst. När man pratade om ödet. Analisse var Andaranas öde.

Analisse fanns när världen föddes. Hon och hennes två systrar var fruktade, men sedan gick inte det som dem ville. De blev fångade i dimensionen, men dem lyckades slå sig fria – med hjälp av Andarana och hennes systrar. I flera tusen år hade Andarana vandrat på jorden, utan någon riktig anledning till att fortsätta leva.

Men sen träffade hon Dante.

”Hallå?” ropade en röst. Andarana gäspade och hennes blick föll ner på en blond och brunögd man. Han hade visst ropat på henne. Hon hoppade ner från trädet och landade smidigt på marken. Han stod där chockad över att hon klarade av det. ”Hur… klarade du det där?” Han tittade upp på stället därifrån hon hoppat ner ifrån och sedan på henne. ”Du borde brutit något!”

”Jag mår bra. Se…”, sa hon och hoppade upp och ner på stället.

Han skrattade lätt till. ”Det där måste du lära mig någon dag, fröken…?”

”Andarana”, svarade hon. ”Men kalla mig Andie.”

Hans läppar bredde ut sig till ett tillfredsställande leende. ”Trevlig att träffa dig, Andie. Jag heter Dante.”

Och precis så där, så hade hon hittat sin lycka.

Dagar passerade och Andarana insåg att hon föll för honom mer och mer, den där knakande känslan i hennes bröst var ottålig. Hennes andetag kändes som ingenting om inte hennes Dante var där. Den där livsglädjen alla talade om – den hade hon äntligen hittat.

”Jag ser löjlig ut”, sa hon, nästan generad.

Han skrattade bara. ”Du ser förbannat vacker ut.”

Han hade bett en kompis att göra en uniform till henne, för hennes egen säkerhet. ”Det där säger du bara.”

”Ja, det gör jag”, svarade han.

Hon suckade.

”Du växer i den. Förhoppningsvis.”

”Jag kan inte bli större!”

”Du vet väl att det finns något som heter ’mat’?” Han sa det med sarkasm i rösten.

”Nej, vad är det?” frågade hon flirtigt.

”Låt mig ta dig ut i byn då. Kom igen, det blir bra för dig!”

Hon tänkte på det en stund, men hon kunde inte svika honom. ”Okej då.”

”Duktig flicka.” Han tog hennes hand och ledde henne ut ur skogsgläntan.

”Men… jag behöver inte ha den här på mig väl?”

Han behövde skratta åt det. ”Nej då, även fast du ser bra ut i uniformen, så är du ännu vackrare i någon av dina gamla klänningar.”

Han visste för mycket, insåg Andarana. Analisse höll med, men Andarana brydde sig knappt om hennes åsikt. Men Dante skulle börja undra hur hon visste så mycket för att vara en sjuttonårig flicka. Hon betedde sig inte som en tjej i den åldern, mer vuxet och moget. Han hade sett henne slåss och han var imponerad. Han undrade också vart hon hade lärt sig att slåss så, men det kunde hon inte avslöja. Det var ju hennes syster som hade lärt henne det, och hon var efterlyst i riket.

Andarana vågade inte berätta något, men dagen kom då allting föll ihop.

”Andarana…” sa Dante försiktigt, som att han nästan inte visste hur han skulle fortsätta.

Hon satte sig ner på gräset och suckade. Hon visste vad som skulle komma. ”Bara fråga, Dante.”

Han svalde hårt. ”Du är inte sjutton år, eller hur?”

Hon log lite lätt och tittade ut över havet. Hon försökte hålla sin blick från honom. ”Mina ögon säger allt, eller hur?” Hon pratade då om sina klara gula ögon, som påminde mer om en ugglas.

”Det också. Men mina vänner säger att dem sett dig förut, i en by norr om denna. Du ägde en bar, och var i samma ålder. Och det var tjugo år sedan! Jag var fyra år gammal.”

”Ja, det är sant. Och jag fanns innan du föddes, dina föräldrar föddes och säkert innan din släkt föddes.”

Hans röst skakade. ”Vad hände med dig?”

”Ödet slog till. Men jag vet nu att jag var menad till att leva så här länge för att hitta dig, Dante! Du är den enda solskenet i mitt liv. Snälla, frukta mig inte.”

”Min lilla diamant, du är allt jag har. Bara… försök att inte utleva mig, okej?”

Han var onormalt lugn med detta, det hon nyss hade berättat. Han kunde ju knappast vara bekant med situationen. Älskade han henne för mycket för det?

Det sista alternativet var det enda Andarana trodde på.

Du behöver inte kärlek, Andie. Snälla, låt mig inte gå igenom det här.

Gå igenom vadå, Analisse? Undrade hon.

Den oändliga sorgen efter din kärastes död.

Hon hörde hans skrik så fort hon närmade sig skogen. Hon sprang runt, förtvivlad, och letade efter honom. Död eller levande. Hon hade en konstig känsla i kroppen att någonting hade hänt.

”Andie…” hörde hon då. Hon vände sig snabbt om och såg honom ligga ner på marken, blodig i både ansiktet och kroppen. Hon skrek till och sprang till hans kropp. Han andades häftigt, men elden i hans bruna ögon hade ännu inte försvunnit. Den fanns där, men skulle snart försvinna.

”Jag… älskar… dig…” lyckades han få fram. Hon skakade på huvudet, placerade sina händer runt hans ansikte och viskade, ”Shh, säg inte så. Allt kommer bli bra. Hör du det? Du får inte försvinna.”

Hon visste att hon inte kunde rädda honom, men hon vägrade tro att hennes livs glädje skulle försvinna så fort. Det var inte rättvist, sa hon till sig själv.

”Ge inte upp, Dante. Vi kommer klara det här. Allt kommer bli bra, det kommer inte göra ont längre. Du kommer stanna här med mig, okej? Med mig.” Honförsökte hålla sina tårar tillbaka, men dem förstörde väggen hon byggt upp och forsade ut. Hon torkade bort allt blod från hans ansikte, snyftandes men med ett leende på läpparna. Hon behövde att han trodde att han skulle bli bra.

”Vi kommer vara tillsammans förevigt, Dante”, viskade hon till honom. Hans läppar försökte forma ett leende, men det gick inte. ”Förevigt”, viskade han, och hans röst försvann. Hon behövde titta extra noga på honom för att förstå.

Döden kunde aldrig ta henne, men den tog allt hon älskade. Allt hon levde för.

Nu fanns det ingenting kvar. Hon var tom.

Men med ett barn på väg.

Du visste att du inte kunde leva med honom ändå. Du är den du är, Andarana. Du kan aldrig undkomma det.